Varning för känslosamt inlägg!
Kände som du innan jag skulle åka iväg, blandade känslor alltså. Man vill ju åka men samtidigt vill man ju inte missa allt hemma! Jag önskar liksom att jag kunde bygga ett hus till min svenska familj på tomten här i USA och uppleva allting tillsammans med dem, men samtidigt känner jag redan nu att jag utvecklats och blivit starkare, och jag har bara varit i USA i lite över en månad. :)
Jag förstår vad du känner! Hade samma känsla sistaveckorna innan jag skulle åka. Innerst inne var jag jätte nervös och rädd. Jag funderade allvarligt på att ringa och säga att jag inte ville komma. Hehe. Men jag visade inte utåt hur nervös jag var.
Jag kom ihåg när planer lyfte, de var som att man var i dn annan värld.
Men allting gick fint och jag hade ett super år med nya vänner och familj :)
När du kommer ner måste du ställa in dig på att allt kanske inte är en dans på rosor. Det bättre att man inte har så höga förväntningar som man kan leva upp till, än att ha för höga och allt bara blir skit
Jag är nästan säker på att din familj och vänner är jätte stolta över dig. De är en modig sak Taking att göra :)
Och de kan alltid komma och hälsa på. USA ligger inte så långt bort
min kusin/bästa kompis va i usa som au pair så då kändes det självklart att jag skulle åka med. Men nu måste hon åka hem för att hon inte fick någon ny familj i rematch och då känner jag helt plötsligt så. Varför åker jag? Vad ska jag göra där? Jag känner ju ingen. Men så tänker jag att jag vill resa och se världen och samtidigt växa och bli mer självständig. Så de får vara en bra anledning.
Nä, de skrev jag inte. De hade jag ingen tanke på. Ska du skriva ett?
Jag hade faktiskt tur och hade knappt ingen hemlängtan. Jag minns en gång då de var som värst, och de var på julafton. Så de var inte så konstigt att jag längtade hem då.
sv; ja det va himla tråkigt det! :( Mjo de är sant, har inte hittat så många som ska bo i new york dock utan de flesta bor ju ca 40 min utanför.
Nepp inget sånt brev skall skrivas. Vad är det för något?
Oja, hemlängtan har jag verkligen haft! Den kom väldigt fort också, men nu börjar den lägga sig lite, antar att jag börjar vänja mig. Kom ihåg att det är lätt att man försöker hitta ursäkter när man har hemlängtan, typ att man tänker att det är familjen det är fel på, eller området man kommit till, men oftast visar sig hemlängtan så! Jag tror på att kämpa sig igenom det här, se till att aktivera sig, ha saker att se fram emot och tänka att det är bara ett år, det går fort och man klarar det mesta! :)
Hej, har bara varit i USA i ca 2 veckor. Men innan jag åkte så var jag så jäkla rädd. grät mig tills söms de sista dagarna innan jag åkte. Jag förstod inte vad jag hade gett mig in på, hur jag skulle kunna lämna familjen och allt som är tryggt och flytta till ett nytt land och en främmande familj. Men nu när jag är här, trivs jag så bra, och jag är så glad att jag åkte. Pratar med familjen på skype nästan varje dag, och det känns precis som jag sitter på mitt rum hemma hos mamma och pappa. Har inte haft någon hemlängtan alls än, fast nu har jag ju bara varit här ca 2 veckor, så det har väl inte hunnit komma, men när det väl kommer är det bara att bita ihop! Om man låter det bli, så tror jag att ens år som au pair kan vara det bästa året i ens liv!
Lycka till :)
Jag tycker du ska åka! för du har alltid velat göra något sånt här så jag tycker du ska ta din chans. För vi finns här när du kommer tillbaka från USA och vi kommer och hälsar på dig! :)
känner precis likadant, åker iof 21 jan men får likadana känslor ibland. Är sjukt taggad på att åka, verkligen längtar, men ibland känns det överväldigande att man ska lämna vänner och familj här hemma under ett år. Men man får se det som att ett år ändå går ganska fort och när man kommer hem är det mesta detsamma förutom att du har med dig världens erfarenheter, massor av nya vänner och livslånga minnen
